---

Dressyrträningar

för A-tränaren Inga-May Bylund

Plats/Tid: Skephult udda veckor Mån mellan 15.00-21.00

Frågor/anmälningar till Britta Hermanson 0320-730 59 mail: britta_hermanson@yahoo.se

---

Kan tanter hoppa?

Det är torsdag morgon och klockan ringer lite senare än vanligt. Nöjt konstaterar jag med en blick på klockan att mina kollegor säkert sitter vid sina datorer med en telefon i varje hand vid den här tiden. Själv har jag förmånen att få bege mig till stallet varje torsdagsmorgon, min i särklass trevligaste löneförmån.

När jag kommer till stallet hemma hos Lola äter hästarna frukost och deras rogivande mumsande förstärker ytterligare känslan av att livet är härligt på torsdagar. En kopp kaffe i Lolas kök väntar efter att välkomstkommittén har avgett dagens första utskällning - man smyger sig inte in hos Lola, det ser Vimse och hans kamrater till!

En lugn och stillsam morgon glider över i en nättare rush: sadlar, hjälmar, handväskor, träns och hästar ska packas in i transporten. Till slut är vi resklara och fyra kvarlämnade hästar kastar långa blickar på den gröna transporten när vi försvinner bakom krönet. När vi har kommit så här långt väntar en tämligen besvärlig uppgift. Vi ska välja fikabröd. Vi kollar alla hyllor, läser innehållsförteckningarna, känner efter vad vi och våra kamrater kan tänkas vara sugna på - men det slutar ändå alltid med chokladbollar och vetebröd. På väg till kassan slinker ett par burkar Redbull ner i varukorgen som vi sveper i oss som tonåringar på väg till skoldans - det sätter fart på två tanters trötta knoppar!

Puuh. Äntligen framme. En alltid lika glad Niclas möter ett gäng… ett gäng… ja, just det, nu kommer vi ju till det där - ett gäng TANTER till häst. Vissa av oss har svårt att komma upp utan pall, vissa knaprar i sig värktabletter, vissa lugnar nerverna med nikotin både före och efter, vissa longerar en kvart innan för att få ner adrenalinet, vissa har så stora tanttrosor att de räcker en decimeter över ridbyxlinningen och det tar en bra stund att fixa till bekvämligheten i sadeln, men tanter? Det måste ju vara ryttarinnans + hästens sammanlagda ålder som gör att vi faller under den kategorin - eller det faktum att ingen av oss vågar hoppa högre än 40 cm??

En timme fylld av ren glädje, skratt, hårt arbete, en hel del undslippande "WAAAAA!!!" "WIIIIIII" över hindren, ibland så högljudda att Niclas hotar med silvertejp, en sådan timme går på tok för fort. Men - faktiskt - det är inte bara vi tanter som är högljudda, ett och annat gapflabb bjuder vi publiken på - så Niclas - lägg en rulle på läktaren också! Efter en timme är alla tanter och hästar genomsvettiga, och Niclas ser lättad ut över att denna brokiga skaras kamp över hindrena slutade lyckligt ännu en torsdag.

Som sig bör väntar ett kafferep i sadelkammaren när tanterna torkat till litegrann. En härlig känsla av välbefinnande infinner sig, kaffe, trötthet, stalldoft, vänskap och ett stort gemensamt intresse: dessa fyrbenta vänner som gör allt detta möjligt. Det är inte så tokigt att vara tant ändå…!
OBS! Lediga platser finns i vår grupp om DU känner att du vågar :-)

---

New Forest SM 2007

I helgen har jag fått vara med om en stor upplevelse – att delta i New Forestmästerskapen på Varbergs Ridklubb. Jag red LA1 och LA4 och hade som mål att inte komma sist. Det gick bättre än väntat och jag kom precis utanför placering i båda klasserna. Jag vill tacka Lola och Robin för att jag fått låna deras fina ponny Dundee och för att Lola har tränat mej så bra! En stor kram från Helene Månsson

---

Hej alla glada hästälskare.

Har länge funderat att skriva lite om hästar, rädsla ,lurendrejare och mitt liv med dessa…

Min ryttarkarriär började som blöjbarn tultandes runt i en hage med travhästar på bete, och en gallskrikandes hispig morsa som inte vågade ta sig in i hagen och hämta mig. Jag red på allt som gick, katter [många rivsår!!] hundar, farfar och en favorit, dammsugaren!!!. Gissa om det var välstädat hemma.

 När jag började tvåan fick jag börja på ridskolan i Örby, på den tiden var det rätt stora hästar och väldigt få ponnyer. Ingen i min familj var häst intresserade så jag dumpades på gårdsplanen utanför stallet och hämtades under protest då man stank efter sin tid i stallet. Mamma undrade om jag rullade mig i gödsel (det gjorde man väl nästan ), men mitt intresse hängde i sig. Hade en del sköthästar under ridskoletiden men fick min första egna häst i sjuan, och på den tiden skulle det gå fort!!! Ju fortare desto bättre man var inte rädd för nåt ramlade man av så var det upp igen.

Jag gick omkull på nysladdad grusväg i rätt snabb galopp, det första jag kollade var är hästen ok, ja det var den, är sadeln hel japp, upp igen och iväg. När jag duschade efter ridturen hade jag stora blodiga skrubbsår längs ena armen fullt med sten och grus, inte ens detta hindrade mig.

Jag har haft nordisar, travare och halvblod. Köpte en hbl-val ,gammal hopphäst och helt underbar, fick för mig att börja träna dressyr men efter 3 lektioner så märkte tränaren att han haltade. Han dömdes ut eftersom bak knäna inte höll och självklart var jag ledsen och sörjde honom, Mr proper hette han, men proppen var smeknamnet.

Nu skulle jag ut och leta ”riktig” häst, inte så kunnig och väldigt blåögd for jag och min kompis Sara Sverige runt, för inte fanns det några hästar nästgårds inte!!!

Hamnade i Linköping stirrades in i ett par näsborrar, hästen var gudasnäll, men 180 i mankhöjd, jag är bara tre äpplen hög och jämntjock rätt över typ…(självironi). Det blev ingen affär… Sedan började helvetet om jag får uttrycka mig så.

Hittade en annons på en danskimport en snygg fux valack, for och tittade på den. Hade bestämt tid i ett ridhus och säljaren kommer. Hon släpper hästen lös och han brallar runt (där borde ju varningsklockorna redan ha ringt men jag var förblindad han var jättesnygg). Hon byggde upp hinder och han löshoppades en bra stund högre och högre, och jag hade ju redan bestämt mig ”honom ska jag ha”(lite som gubbarna i tjuren Ferdinand).

Han sadlades och en liten ”stalltjej” (inget ont om stalltjejer nu!!) satt upp och red runt läääänge, inte säljaren själv som var tävlingsryttarinna undra varför??, ett tu tre i galoppen for stalltjejen av så det bara rök om det. Då skulle jag ju ha dragit öronen åt mig och åkt där ifrån, men inte jag var redan helsåld på hästen och hästsäljaren bedyrade att det var unghästfasoner…

Nu skulle jag sitta upp och då var han väl rätt slutkörd och jag ”nöjde” mig med att skritta runt och trava lite och det kändes ju faktiskt bra. Köpet gjordes upp 35.000:- betalades ett kap på en sån bra häst sa hon och jag trodde blint på vad hon sa. Han kom hem och första dagen fick han  gå i hagen med mina shettisar. Han var jättesnäll att hantera och dagen efter sadlade jag för en ridtur, jag hade med en som ledde hästen i Grimmskaft och jag tyckte nog att han verkade rejält spänd och tittig. Men allt gick bra, pratade med min kompis som tyckte att han kunde vila en dag och acklimatisera sig ytterligare. Säkert inget att oroa sig för.

När jag skulle rida nästa gång hann jag inte upp, innan han bockade och slängde av mig (han hade bara varit hos mig i en vecka). Jag fick en kotkompression på första ländkotan i ryggen och var helt chockad och jätterädd, ringde upp säljaren och sa att köpet borde gå tillbaks hästen var inte på den utbildningsnivå hon uppgett. Fick dit hästen och hon skulle sälja den åt mig för att visa god ton. En vecka senare ringer en bekant som sett i tidningen att säljaren så lägligt gått i konkurs, jag fick koppla in advokat efter många om och men fick jag loss hästen ur konkursboet, men jag var sängliggandes pga ryggen och han behövde ju ridas in så han kördes rätt från säljaren till ett tillridnings-stall. Då var han kraftigt avmagrad, jag var inte med och hämtade honom kunde inte sitta upp bara ligga ner. Blev rejält utskälld av dom som hade stallet, men jag förklarade hur det låg till hela historien och dom var helt underbara på alla sätt. Dom träffade säljaren på en clinik och frågade lite försiktigt om hästen och hans utbildning och svaret var att han bara var riden några få gånger och då bara gått i svansen på en van häst. Fick honom såld och pengarna jag gett, förutom advokatkostnader och tillridning /uppstallning mm, en dyrköpt erfarenhet.

Jag skyller absolut inte något på hästen utan på både säljarens oärlighet och mig (min blåögda okunnighet), jag hade köpt hästen även om hon varit ärlig och sagt som det var jag var ju störtförälskad, men då hade jag inte suttit upp på hästen i tron om att han kunde mer än han kunde, utan kunde börja på hans nivå med longering och stöd av en tränare.

Men skadan var redan skedd jag var livrädd och var beredd att ge upp ridningen. Läkaren sa att jag förmodligen inte skulle rida igen och jag började på sjukgymnastik (var väldigt deprimerad under denna period), jag låg över en ”plint” och skulle göra rygglyft för att stärka ryggen och det bara krasade i brosket och gjorde så ont att jag grät av smärta. Gick inte dit igen, och så började en kompis till mig ( en tjatig gammal kärring fniss, hon vet vem hon är och jag är evigt tacksam för det.) Tjata på mig om att komma och rida på hennes häst han är ju sååååå snääälllll.

Efter många övertalningsförsök så åkte jag dit och följde med ut på en ridtur. Rädd var bara förnamnet, knäskålarna hoppade och skakade svetten rann, men allt gick bra hör och häpna värken i ryggen kändes mindre och jag red hos henne ett bra tag efter det och det onda försvann för att jag gymnastiserade min rygg så försiktigt. Ridning är fantastisk träning.

Då kom tanken på en egen häst igen jag hittade mitt livs kärlek nere i Kalmar en genomsnäll svart valack på 170 cm, några av er kanske minns min ”ÅKE” . vi var med på hoppclearrounder och gick in på den enorma höjden 30 cm, småtöserna stod vid paddockens staket och skanderade heja åke, heja åke när vi travade runt banan. För mig kändes det som os och gissa om den felfria rundan värmde mitt hjärta. Jag tränade dressyr och varvade med hoppning. Vår sista hopptävling ihop gick jag in på 70 cm och kände att jag skulle våga gå in på 80 också. Vi startade vår första dressyr och vann LC1 , vi var bara 3 i klassen men vad lycklig jag var. Grand Prix nästa!!! Tyvärr så tar allt slut men inte så här det var så orättvist det som hände sedan.

 Skulle ner och träna och tyckte att han kändes ”ojämn”, min tränare satt upp och hon höll med. Åkte till veterinären som beordrade ”butta” och skritt i 10 dagar, han fick vila i 2 dagar och när jag skulle ut på skritturen slet han av hamstringsmusklen i baklåret bara 500 meter hemifrån och vi skrittade bara! .(muskeln gick av). Jag gjorde ju bara som veterinären sagt åt mig. Vi fick tvinga på honom på transporten för han hade så ont och ilfart till Slöinge där dom bara kunde hålla honom smärtfri. Han stod där i 2 veckor och jag fick hem honom, då skulle jag gå med honom varje dag och tom rida (gjorde det ett tag men han hade så ont så jag slutade).

Jag bråkade med försäkringsbolaget i 3 månader innan dom gick med på att ta bort honom och då hade han ändrat personlighet och var sur och ville vara ifred pga smärtan. Lola (alla vet väl vem Lola är hihi) följde med ner till Slöinge när det var dags att ta bort honom, det är snart över 2 år sedan men jag glömmer det aldrig. Jag kunde inte vara med jag klarade det bara inte, det var då jag stängde av alla känslor och svalde all sorg gick vidare utan att titta tillbaka.

  Säjer det nu, farväl Åke hoppas du betar på de grönaste ängarna och inte har ont längre, jag älskar dig hejdå kompis! Det kommer aldrig att finnas någon som dig. Eller????

Dags att leta nytt, skulle ha en häst som jag kunde komma vidare på i dressyren, hade med en rutinerad person när jag hittade Hampus en 11-årig valack men det sa aldrig klick i hjärtat, men han var duktig på det mesta, han var rätt nervig och min rädsla bet sig fast igen. Återigen var det inte hästens fel, vi passade bara inte ihop. Hade honom 1 år innan jag kom till insikt om att skall jag fortsätta rida måste jag sälja och skaffa nåt annat. Han såldes till Vänersborg och har det jättebra med sin nya matte.

Jag letade och letade och letade… jag skulle ha en ”Bosse” denna gång, kan inte beskriva riktigt hur en Bosse ser ut, men när ni får se honom så ser ni själva, klart att det är en Bosse.

Jag scannade bukefalos och alla hästsidor jag kunde hitta både svenska och utländska tills jag såg en usel bild på en 5-årig skimmel en ungerskimport 160 hög bara körd och sutten på. Där var Bosse!!!! Det sa klick av en usel bild på hästnet.se

 Jag for till applahästar i Tidaholm med Lola och i stallet var jag helt fast. Han hade bara varit i Sverige i 2 veckor och bara ridits så kort tid, hon som sålde sa att han inte blir någon stjärna i vare sig hoppning eller dressyr men en underbar vän att ha roligt med i lägre klasser, jag skickade upp Lola först för att se hur det skulle gå, hon bara skrattade och sa att den här är inte rädd för nåt, han gick in i hinderstöd och bommar ramlade ner och han brydde sig inte ett dugg.

Köpte jag honom?? SÅKLART!!!!! Jag fick hem honom och lyckan var total tills jag drabbades av en otrogen gubbe, fick sälja gården och försökte ta mitt liv (låter som värsta såpan).

Jag hade haft Bosse i 1 vecka när detta hände men mina underbara vänner bla Lola, Agneta och Angela gjorde en jätteinsats när jag låg på sjukhuset. Dom såg till att jag fick stall plats till Bosse och Lillis min shettis och hjälpte till på alla sätt. Tack ni är helt underbara!! Utan er och hästarna hade jag inte suttit här idag. Jag är fortfarande sjukskriven, har varit det snart 1 år, jag äter antidepressiva och kämpar för att få mitt liv tillbaka. Men hästarna och vännerna betyder så mycket. Så smått skall jag börja träna lite dressyr och hoppning.

Vet ni vad när jag tittar in i ögonen på Bosse, skymtar det inte en Åke långt där inne, kan man ha sån tur???

Tack för att ni ”lyssnat” vi ses på banan om nåt år (fniss) kram Ulle, Bosse och Lillis.

---

"Ett tips från Hästen"

"Don't walk in front of me
-I may not follow
Don't walk behind me
-I may not lead
Just walk beside me
And be my friend."

Fritt översatt :
Gå inte framför mig,
Jag kanske inte följer dig
Gå inte bakom mig
Jag kanske inte leder dig rätt
Gå istället bredvid mig
Och var min vän

---

Hästens bön (olika versioner)